gg
- den 24 november 2011, kl 00:35
LHF Hall Of Fames blivande lokaler
Tårarna kom, det gjorde dom när tröja nr. 35 lyfte och minnena spelades upp i ett välsignat potpurri. Jag blev tagen på djupet och njöt av intervjun i Canal + där Jarmos nästan lugubert osammanhängande engelska fick summera intrycken.
Sju säsonger. Semifinal eller bättre sex av dessa och ett SM-guld. Frågor på det?
Myllys är den viktigaste spelare LHF någonsin haft. En levande legend. Punkt.
Och när vi ändå masserar ämnet:
Det pågår en narkoleptiskt sövande och tillika löjeväckande debatt gällandes gamla postens lokaler och dess framtid. Det freebasas om en härligt kontinental marknad med biodynamiskt odlat, hemslöjd, poesikvällar. Alternativt arbete med film, animationer, rörlig bild och webbaserad radio och annat carpe diem-mys.
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz…….
Det finns bara ett användningsområdet för gamla postens lokaler:
Ett Luleå Hockey Hall of Fame museum.
Jag och Erik har kontemplerat och komponerat över ämnet.
Här, lite tankar, funderingar och toner. Från oss. Till er.
Lets born to rock.
Den 23 november kommer mina tårar flöda då Luleå Hockeys största stjärna och viktigaste spelare genom tiderna hyllas. Jarmo Myllys tröja skall nu rätteligen hissas upp i Delfinen. Det var på tiden. Låt detta vara startskottet för en ny era. Fler tröjor skall hissas. Det är viktigt, det höjer moralen och stärker klubbkänslan.
Jo, just det. Jarmo gjorde alltså 2 mål och hade 17 assist i sin karriär. Hans klubba var ett trollspö.
Lets born to rock.
Det har kommit till min kännedom att ett dansband från Bureå vid namn Dum & Dummare har skrivit en SAIK-låt. Inget att yvas över kan tyckas, men vid en motvillig genomlyssning måste jag reagera å det grövsta över ett par upphovsrättsligt belastande punkter.
-Titeln ”Guldet ska hem” är ett plagiat av BDA-orkesterns ”När guldet kommer hem”
-Musiken är ett skamligt plagiat av Primal Screams ”Get your rocks off”
Vidare kan jag meddela att, med drygt 20 år som professionell musiker och producent i ryggen, har jag aldrig stött på en sådan anskrämlig soppa till patetisk disney-rock.
Det är ett kulturellt lustmord levererat av amatörer, världshav ifrån ett muikaliskt uttryck.
Jag har kontaktat musikerförbundets jurister, STIM och berörda förlag. Detta måste motas i grind. Sveriges barn ska inte behöva drabbas av denna smuts.
Om berörda enfant terrible-orkester ber om ursäkt i kommentarsfältet nedan, samt drar tillbaka sin styggelse från Itunes kan jag tänka mig att inte gå vidare med detta.
Ovänligen
Ola.
”Gästande lags läktare utsåld”. Jag nås av ett fruktansvärt bakslag när jag, lätt försenad anländer till biljettkassan utanför Hovet. Jag känner mig dum då jag borde vetat bättre. Det är så här LHF fans gör. Man fyller läktare. Man jobbar så.
Jag skakar av mig besvikelsen, ordnar en annan plåt och höjer en Mandela-näve i luften när jag äntrar Hovets portar, detta i en homage till mina bröder och systrar i den heliga allians vi kallar Lulefans.
Väl inne visar det sig att det går alldeles utmärkt att slinka ner i klacken ändå. Tårarna är nära. Jag ska få komma hem. Jag ska få luta mitt huvud mot denna varma, tröstrika och kärleksfulla barm.
Reflektion: Hovet luktar sopstation. Fiskmåsar köade utanför med biljett och förväntansfull blick. Jag fabulerar inte, det är sant. Man måste sanera. Det är otrevligt. Det är inte ok. Man blir ledsen.
Måsar överallt under värmningen
När Viitaluoma lyfter in 1-3 i öppen kasse har halva DIFF & PUFFs klack gått hem. Efter baljan står rundeln tom. Så här ser det ut varje gång det blåser motvind i Stockholm. Man stojjar och tokar sig alldeles stolliga i medvind, men stumnar totalt och famlar efter nappen när det går emot. Detta är dock ett bekant karaktärsdrag som genomsyrar samtliga Elitserieklackar, LHF:s exkluderad. Man orkar inte ända fram. Man vill ha snutten. Man går hem i 50:e. Man skäms, piper och är rädd.
I Luleklacken är stämningen en annan.Volymen är på Ted Nugent-nivå. Men så välkoordinerat, och glädjerikt vackert sjunget att man blir glad.
Här har vi ett övertag i LHF-leden, då vi sjunger till domaren blåst av. Vi dansar för våran kapten. Vi sprider värme, kärlek och ljus i en kall kall cynisk värld.
Lulefans är Sveriges största leverantör av kärlek.
Jag pratade med en äldre vakt innan tredje perioden och frågade om vi skötte oss. Han svarade leendes: -Luleå har Sveriges vänligaste fans. Aldrig nåt jidder.
BDA-orkestern i klacken efter 3-1 i tom. Vi är glada. Jätteglada.
Man blir glad.
Med anledning av detta har BDA-orkestern komponerat en liten popstänkare, ett litet kuttersmycke att betrakta som en hyllning från mig och Erik till er LHF-fans ute i landet som håller fanan vajandes oavsett vindriktning för dagen.
Lets born to rock.
Som en kommentar till den censur som drabbade mitt senaste inlägg ("ananasuppibrynässtjärtismedhjälpavsläggis"), har jag valt att ta detta inlägg i toner.
En liten film som ger er en lektion i banjons historia samt bjuder på en melodi som behandlar det obehagliga i att känna åtrå för något förbjudet, något skambelagt och stigmatiserat. Den heter "Skellefteå" och handlar om Skellefteå och det man gör i Skellefteå med våra fyrbenta vänner i Skellefteå. Varsågoda.
Lets born to rock
-Det är alltför enkelt, säger många när de konfronteras med en genial ide.
Detta faktum ringar in det resonemang klent begåvade skeptiker driver, när Luleå Hockeys spelide förs på tal, och det förklarar också varför LHF:s primater till antagonister gång på gång vaggar in sig själva i falsk trygghet .